Skip to content
Fördelen med radio är att det är ett
medium som ger mer utrymme till att känna inbjudna intervjuoffer på
pulsen. Vissa frågor, och kanske även vissa typer av intervjuer, hade
känts mer malplacerade i en textartikel än vad det gör i en
radiointervju.
En sak som jag själv följer med stort intresse är när aktivister och
medlemmar berättar fritt om deras engagemang, hur de vaknade upp och vad
som slutligen fick dem att ansluta sig till Nordiska motståndsrörelsen.
Här får vi bland annat bekräftelse på att våra stora demonstrationer och gatukampen i sig fungerar som ett effektivt rekryteringsvapen. Jimmy Thunlind lyfte detta när han gästade Frontlinjen nyligen, Christoffer Runnholm berättade i NR Dalarna häromveckan att han gick med efter 1 maj-demonstrationen i Falun 2017 och Tommy Hvit berättade i förra avnittet av Nordic Voice att han anslöt sig efter att ha imponerats av Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg den 30 september samma år.
iFrameResize({ log:
En revolutionär rörelse får ingenting gratis. Inget stöd från staten, inga hyllningsreportage i massmedia, ingen ekonomisk uppbackning från människor med inflytande i samhället. Historien visar att för revolutionära rörelser blir detta aktuellt först efter att rörelsen på allvar bekänt färg och visat att man är en spelare värd att satsa på, eller en fruktad fiende som man måste göra eftergifter till. Men vägen dit är lång och krokig och har man väl nått dit är det inte alls säkert att man längre behöver, eller vill ha, någon ”hjälp”.
Trots vårt nuvarande stadium, det vill säga som en vital kamprörelse men utan makt i samhället, är det uppenbart att de som sitter på makten ser på Nordiska motståndsrörelsen som ett allvarligt potentiellt framtida hot. Det finns ett känt uttryck om att man kan ta reda på vem som styr om man tar reda på vem man inte får kritisera. Man kan genom en snarlik metod ta reda på vem som hotar makten genom att ta reda på vem som makten uppfattar som ett hot och
